Något om vår samtid

Installation views: Något om vår samtid, Galerie Leger ︎ Malmö, 2019

I en målning lurar en katt på betraktaren i en grotta som verkar vara upplyst från insidan, eller så är man på väg ut och måste passera den, väktaren. Saker är inte överstrukna, de är bara där i flera lager, det finns inte en bild av samma händelse. Det finns kors elle fönster i en svår vulkanstorm, det såg så vackert ut precis innan vi dog. Genom en mjölkig hinna framför ögonen såg vi vad som hände, andra har sagt att de sett samma sak tydligare, men vi vet vad vi såg. Det finns urtavlor och instrument, i motljus och dunkel, för att uppfatta tiden. Men ibland är tiden högst bildlig, mer en rymd (eller flera) än en matematisk stegmätning. Tiden som bild vilken försvinner och utnyttjas. En av målningarna visar hur skogarna kommit att ändras från det att jag började gå i dem, här
som sinnebild av vad de kunde vara. Vad de betydde och vad jag hoppades på, vad jag fortfarande kan hoppas på. Målningarna innehåller symboler som man tror sig veta värdet för, värdet för andra, teckensymboler, färgsymboler, hur de såg ut i sina olika plan, som inuti en vattenmassa.

Skulpturerna är porträtt av personer som jag sett eller mött, ibland flera i en, kanske i Malmö, i Hongkong, i Sunne, Torsby, Pixbo, Borås, utanför Norrköping nära Mem, i Lund eller i Maastricht. Vem vet, alla dessa personer som vi lever bredvid, vissa känner vi, andra inte, vi delar vad som kallas samtiden. De är porträtt av personer i min närhet som är gjorda av saker som de använder eller har runt omkring sig, mest träbitar. Skulpturerna visar hur jag upplever att dessa personer upplever sin omgivning, vad de visar mig.

Två av skulpturerna är djurgestalter, den ena en sittande hund, den andra en nyfödd älg med en massa bölder på. Under den ligger det en hög av samma bölder som lossnat, nu en böljande massa. Den visar hur de som växer upp med internet inte vet hur det är att vara utan det, det finns här nu på oss och i oss. Den nyfödda älgen kan inte komma ifrån bölderna, den vakar över dem samtidigt som den gärna skulle vilja kunna gå därifrån, kunna lämna högen som den svartsjukt vaktar. Högen som innehåller delar av dess liv. Livet har delats och internet har fastnat på den som en parasit som inte kommer att kunna tas bort, det är en del av vår verklighet nu.

I de människoliknande skulpturerna kan man se vad de kan vilja genom deras blickar och gester. En av dem råkar göra ett känt danssteg från häromåret, en annan står osäkert frågande med händerna framför sig och armarna vilande på brösten, den verkar undra vad det är som händer och kikar som runt ett hörn. En annan betraktar situationen på ett lite krävande sätt, som om den är medveten om att den inte riktigt är välkommen. Den är närmast efterhängsen. Men uttrycket kan lika gärna betyda att den bara är fruktansvärt gullig och lite lättlurad, skenet kan bedra. Hunden sitter och väntar på något, eller vaktar den en position kanske, vallar in betraktarna som grupp. Skulpturen av älgen och dess relation till internet står på en plattform och betraktas av de människoliknande skulpturerna som om den var utställd på ett naturhistoriskt museum. En stor och ståtlig mormor med en väst i päls tornar upp sig med sin komplicerade frisyr, hon är helt otroligt stark, särskilt i nyporna, tur att hon håller lite koll på de andra tänker jag.

Den sista personen verkar ha tagit på sig sin högtidsdräkt och ser ut som att den säger till de andra att det inte gör någonting det som hände, det löser sig.

Solstrålar bryter igenom dunklet och siluetten av ett ansikte skymtas. Samma bild, samma färger, samma upplägg, olika styrkor, som en hyllning till målandet men inte målningen. I kollaget får olika bildvärldar samsas men de verkar inte röra varandra, de skakar bredvid varandra för att ladda målningen med latent energi som om den vill spränga sig själv någon gång. Inte nu. En arm verkar krama om själva målningen som i sin tur likt ett landskap gör det hela till en armkrok istället. En stor sten är avbildad som om den är övertäckt med blod, eller kanske rinner det rentutav blod över ögonen som ser den. I två målningar verkar det som om det görs handgester bland molnen. I en annan syns bron i London i dimma, som om ändarna inte möts längre, likt hur dera avsked från Europa är som inuti en sörja som ingen ser slutet på.

I en annan målning är motivet en filmruta av verklighet, det har hänt men det här är hur det återupplevs i en filmruta av händelsen. Bland trätopparna ser man ner mot en flod som sakta rinner fram en varm dag, vi vill inte falla i men vi vill inte gå miste om hur det skulle vara att bada i den heller när allting verkar vilja äta upp en eller bita en. Jag har varit på spaning efter sinnebilderna av de landskap som flytt, därför att om jag kommer ihåg var de kan ha varit så kan jag åka dit och bli besviken. Men jag kan också försöka förstå vad som hände mig och andra; vi kan gå vidare i nya minnen av vår samtid.

Max Ockborn 2019

Bron i London

Dörr till någon annan plats

Varm flod

En krävande kompis / En orolig kompis

Danssteget

Mormor / Den där som pratar hela tiden

Mormor / Den där som pratar hela tiden / Nyfödd älg och internet

Vulkanstorm I / Vulkanstorm II

Max Ockborn arbetar med en målning till dess den slutar att irritera honom. Då är den färdig,och han börjar med en ny. I en text som han har skrivit i samband med denna utställning skriver han ”som en hyllning till målandet men inte målningen.” Resultatet blir målningar i olika format och former, öppna, liksom upplösta i dis, ett resultat av såväl en syn som av handen. Och många lager lack, som sveper om dem, tynger dem fysiskt samtidigt som paradoxalt nog själva bildrummet blir ännu lättare, ibland på väg att sväva bort.

Som en kontrapunkt finns skulpturerna där, fem antropomorfa figurer och två djur, en nyfödd älgkalv och en hund. De är betraktare men också väktare, insvepta i många lager trälim och lack som rundar av de olika materialens kantighet och gör dem till skulpturer och inte assemblage.
Max Ockborns bildvärld kan vid första påseendet verka sluten, men är tvärtom vidöppen och välkomnande för alla som vill gå in i den. Den finns förstås i tiden, men är inte nödvändigtvis av tiden.
I sin stora välsignelse över alla sina söner, välsignar Jakob Josef med bland annat dessa ord: med välsignelser från himlen därovan, välsignelser från djupet som vilar därnedan,
(Gen 49:25)

Det är i en sådan helhet som Max Ockborn arbetar.

Getrud Sandqvist

Sten täckt med blod